Det finns en saga om en gammal kvinna som är ute och plockar kvistar i skogen till en brasa. För varje pinne hon ser säger hon till sig själv "om jag orkar med den, så orkar jag med den och om jag orkar med den, så orkar jag med den". Traven som hon har i sin famn blir allt större, men hon fortsätter sitt mantra och plockar vidare.
Inom konsumtion finns det något som heter Diderot effekten. Den beskriver bland annat hur överkonsumtion kan triggas av att du köper en sak, säg ett par byxor. Så fort de nya byxorna är i din ägo, väcks ett nytt behov hos dig. Dina nya byxor behöver så klart matchas med en ny fräsch överdel. Och när du väl har överdelen, vaknar suget efter ett par nya skor. Din outfit måste helt enkelt bli komplett. Troligtvis blir det snart aktuellt med en ny kappa, den gamla är lite för omodern i jämförelse med alla de andra nya plaggen.
Redan på 1700-talet beskrev den franska filosofen Denis Diderot detta förlopp i en novell. I novellen berättar han om hur mottagandet av en vacker morgonrock i gåva, leder till en spiral av inköp och slutlig skuldsättning. Allt på grund av en önskan att hela hans hem ska vara i samklang med det fina, skinande klädesplagget. Inspirerad av novellen, myntade antropologen Grant McCracken begreppet Diderot effekten år 1988, i sitt arbete med att förklara konsumtionsmönster.
Vi är lite som sagans kvinna, vi har svårt att hejda oss själva, och har tydligen haft det i flera hundra år redan. Orden som snurrar runt i våra hjärnor är kanske "om jag behöver den, så behöver jag den och behöver jag den, så behöver jag den". Och det där upplevda behovet av mer och ännu mer handlar inte alltid om fysiska saker. Kanske Diderot effekten också kan förklara utvecklingen av det offentliga. Reglerar vi det här, behöver vi också reglera det där. Ger vi den här servicen, behöver vi också ge den där servicen. Försöker vi få den här effekten, behöver vi försöka få den där effekten. Som om vi som samhällskropp plockar upp pinne efter pinne, eller köper plagg efter plagg, i tron att vi nog också behöver den och mäktar med den.
Hur går det då för den gamla kvinnan i sagan? Ja, det kommer givetvis en vändpunkt. Det blir en pinne för mycket som gör att bördan blir övermäktig. Nu blir hennes mantra "om jag inte orkar med den, så orkar jag inte med den och orkar jag inte med den, så orkar jag inte med den". Hon har allt färre pinnar i sin famn och hem återvänder hon utan en enda.
Vad är då sensmoralen av det här inlägget? Möjligtvis att utmaningen är att hitta den där gyllene medelvägen mellan överkonsumtion och underkonsumtion. Målsättningen borde vara att sträva efter en perfekt harmoni mellan behov och inköp eller insatser (minimalism med andra ord). Att inte låta sig dras in i en allt snabbare spiral av mer och mer, utan ständigt återkomma till vad de faktiska och rimliga behoven är. Och att välja inköp eller insatser som faktiskt gör skillnad. Det leder in oss på den så kallade Paretoprincipen. Men det är en helt annan saga.
