Rumpnissarna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter springer runt och frågar sig voffor då då? Voffor gör di på detta viset? Söta och oemotståndliga till en början, till sist mer irriterande när deras voffor då då aldrig tystnar. Men hur irriterande de än är, är rumpnissarna inne på helt rätt spår.
Ett mantra som upprepas titt som tätt är att politiker ska bestämma vad som ska göras och tjänstemännen hur det ska göras. En enkel gränsdragning för att alla ska hålla sig till sina egna färgpytsar och inte börja rådda i någon annans. Det här gäller inte bara den politiska världen. Alla organisationer brottas med frågor om vem som ska göra vad och hur.
Uppdelningen är enkel på pappret men besvärlig att tillämpa. För det är svårt att diskutera vad och hur utan att lägga till en rumpnisse i ekvationen. Släng in ett voffor då då. Eller om vi ska hålla oss till den verkliga världen, ett varför. Om vi inte vet varför vår organisation existerar, dess raison d'être, det grundläggande uppdraget, den övergripande visionen, blir svaren på hur och vad tämligen meningslösa. Om hur och vad inte kan återkopplas till ett varför, kan vi inte avgöra om vi är på rätt väg. Vi kan inte avgöra om det vi jobbar med ger önskat resultat. Och i det långa loppet kan vi utan ett varför göra vad som helst hur som helst, och vara nöjda om vi bara verkar tillräckligt upptagna och viktiga.
All planering behöver därför ta avstamp i frågan varför. Och kopplat till idén om den omvända informationsgången, det vill säga att ledningen ska förse sina anställda med information och inte tvärtom, är det ledningen som ska leverera svaret på organisationens varför.
Simon Sinek förpackar resonemanget på ett snyggt sätt i boken Start with why, som utkom år 2009. Redan åtta år före var Jim Collins inne på samma linje med sin bok Good to great. Hur vanliga företag tar språnget till mästarklass. Möjligtvis lät sig Sinek och Collins båda inspireras av Victor E. Frankls klassiker Man's search for meaning från år 1959. Och har du inte tiden att fördjupa dig i filosofin om den meningsskapande människan, går det lika bra att bara ge mer plats åt en rumpnisse.
